Bara slutet på början

Att vakna fullt utvilad, med en lagom mängd optimism är snudd på omöjligt. Oddsen för att det sen ska inträffa på en måndag är lika små som pupillerna på den genomsnittsliga chiuauan. I klarttext alltså: Det går helt enkelt inte. Har aldrig gjort, och kommer troligen aldrig någonsin att göra.

En f ö jävligt urusel måndag. Den startade med att läraren ville att vi ska trappa upp vårt läsande av den fantastiskt deprimerande "blindheten". Därefter fuckade projektarbetsprocessen upp sig i form av att tryckeriet hade problem med kalendermallarna. Väl på plats frågade en anställd med Aspbergens syndrom om mitt efternamn har sina rötter i en musikvideo med Amy Macdonald. I 20 minuter.(Jag höll god min bäst jag kunde, vilket egentligen säger rätt mycket om min tålmodighet). När jag återvänder till skolan möts jag av ett aggresivt och intelligensbefriat mail från ljudläraren. För att citera Afasi: Jag kunde inte bry mig mindre

Körsbäret på toppen av den här avföringen till dag var när jag upptäckte att jag hade läst på helt fel del till matteomprovet. Det hjälpte inte heller att jag, på vägen hem, såg en tavla av  en grabb, vars frilla såg ut som en våldtagen clown, korsfäst med oranget stålull. När grabben rörde på sig samtidigt som jag nickade var jag milimeter från att få ett nervsammanbrott...

Nu piratar jag program ( för kalenderhelvetes skull ) och pausar från mattematikens meningslösa värld.
/C-dizzle


P.S En postiv sak är juh att mina gymplaner ser ut att börja närma sig verkligheten.